Jag fick inte riktigt fram något när vi satt ner.

Det var lite svårt att prata när tårarna bara rann.
Jag försökte ta mig samman, men orden bara försvann.
Det är så mycket jag vill säga er,
typ att ni är värda guld och mycket mer.
Att försöka sammanfatta alla dessa år,
det är något som helt enkelt inte går.

Ni vet ju precis som jag, att det inte alltid bara varit bra.
Ibland har jag faktiskt funderat på att lämna er och dra.
Men såna tankar har jag aldrig tänkt mer än en sekund.
För efteråt kommer alltid en sån där magisk stund.
De magiska stunderna är så himla många.
Jag tror inte man kan skriva blogginlägg som är så långa.
Blåmärken, träningsvärk, felhopp och grop.
Hårspray, tävlingshallar, kramar och glädjerop.
Smärta och tårar och landa i en jävla skarv.
Kötta på tävling och sätta perfekta varv.
Guld efter guld har ni faktiskt kammat hem.
Kommer ni ihåg friståendepoängen nio komma tjugofem!?

Om ni någon gång tänker på mig så hoppas jag att ni inte hör mig tjata.
Typ att ni inte kan spänna er eller att jag tycker att ni är lata.
Jag hoppas att jag lyckats ge er något ni kan ta med i livet.
Jag önskar att ni aldrig tappar det där speciella drivet.
Jag vet att ni kan och ni kan om ni vill,
så nöj er inte med lagom, utan satsa alltid lite till.

Forever and always, I'm always here.
Fast ni får ta tåget och resa lite längre ner.
Nu är det dags att säga tack och hej.
Och jag vill tacka er för allt ni har gett mig.

Kära barn, Mamma kommer aldrig att glömma er.
(Och hoppas ni kör igång mixen, då kommer jag till Östersund och ser!)